niseens

Jag är scout, som om någon skulle lyckats missa det.. Scouter är bra på att bo i skogen, göra mat på en eld och gå långt. Samtidigt som alla deras jämnåriga "kamrater" är ute och ränner med folköl och cigaretter.

Så finns det då undantag, två av dessa undantagen är långa, (innerst inne) blonda tjejer, allmänt förvirrade men ganska så trevliga ( om jag får säga det själv). När de två "undantagen" inte är ute på nätterna och överaskar vissa utvalda eller puttar på andra, så är de gärna ute på "spontana" skogspromenader. Hem efter skolan, packa ner triangaköket, tortellini, sås, knäckemackor, massor av vatten, karta, kompass, digitalkamera, allt nerstoppat i en mycket charmig väska som är långt mycket äldre än de båda undantagens sammanlagda ålder. Det bröjade bra för de blonda tu, de promenerade till en klippa, som låg helt otrligt vackert intill sjön, med dagens sista solstrålar skinandes på den. Där packades triangiaköket upp och tortellini kokades, eftersom de planerat att vara spontana (hur går det ihop) så hade de naturligtvis inte med sig några tallrikar, kastullerna och varsin gaffel räckte gott och väl! Att äta tortellini i sonedgången vid en skogssjö en av de värdefulla solfyllda höstdagarna i oktober är något som måste upplevas. Mysfaktorn är på topp!

Mätta och belåtna går långskånkarna vidare på sin vandring genom skogen, eller påbörjar kan tänkas ett bättre ord. De ska följa en vandringsled, men kartan är med ifall de ska stöta på en stigkorsning eller något liknande. De går en bit, upptäcker efter en kvart att de har missat stigen de skulle svängt in på, de backar. Hittar något stigliknande som verkar leda åt rätt håll, dit går dom. Det tar bara ett par minuter innan stigarna, som är något slags svampstigsliknande, inte längre finns under deras fötter. De allmänt förvirrade flickorna inser inte att de är vilse, utan fortsätter åt det hållet de tror är ungefär ditåt de ska gå. När deras åsikt om vilket håll de ska gå åt skiljs åt kommer den ena av dem, den i nuläget blondaste av de båda, på att de har med sig kompass. Scouter som de är så är det klart att de kan ta ut kompassriktning, en eloge till dem! Följa den är inte lika lätt, inget som de brukar få prova på i taktiken. Men skam den som ger sig. Det var bara att klampa på, älgbajs, sumpmark, granar, inget kunde stoppa deras väg!

Efter en låång stund kommer flickorna fram till en bred stig, hallelujah! Är det deras vandringsled? Den som de var meningen att de skulle gå på? Där var den, den efterlängtade orangea fläcken på ett träd, den ena av flickorna blev så lycklig att hon sprang fram och kysste den, bokstavligt talat! Då var det bara att följa stigen då. Efter en stunds vandrande korsade de en bäck, en bäck som korsar en vandringsled, hur många såna kan det finnas? Titta på kartan, äntligen visste undantagen var de var! Eller, det trodde dom, tills flickorna korsade bäcken på riktigt. En timme från tortellinin och en tredjedel av sträckan tillryggalagd. Tankar om att de kanske inte skulle hinna hem och till Ki-boxen på Friskis&Svettis började snurra i deras huvuden.

Massa halkningar, ett nästintill oändligt kalhygge och mängder av granar senare, såg de äntligen ett hus. Scouten som bodde på den här sidan av motorvägen kände igen huset och visste att nu var det inte långt kvar hem. Om man genar genom skogen. De genade genom skogen och med bara ett fåtal meter kvar hem så genade de över en tomt, eller en blivande tomt, än så länge är det bara en lerstig. Då gobben som så småningom kommer att flytta in där säger till oss att där får man minsann inte gå. Pff! Komma och bygga hus på Scoutens stig och sedan säga åt den att hon inte får gå där, vad är det för stil..? Dum granne. De stuntade i grannen och stretade vidare. Fyllde på vattenförrådet och tog sig till Frsikis&Svettis, hela och smutsiga. I tid och allt. Altt slutade bra, som tur var, och scouterna är alldeles snart redo för ett nytt äventyr i skogen.



Jag är stjärnfallet och du är himlen jag föll från!